Höstmusik del 2

I första delen gav jag ett tips på en bortglömd svensk singer/songwriterinsats och denna gången är min plan att ge ett tips på något som passar att dricka sig full till. 

Warren Zevons ”the factory” är perfekt för ändamålet. Lite arbetarromantik, svängigt rockkomp och en fotbollskörsrefräng som sitter som ett slag i magen. ”yes, sir/ no, sir/ yes, sir/ WHAT?!?”.

Jag har dålig koll på vad ungdomarna lyssnar på nuförtiden men jag tror att det inte spelas så mycket Warren på ungdomsfesterna nuförtiden (om någonsin). Han verkar alltid gillat att göra det svårt för sig. Inte som Cpt. Beefheart men ändå. Zevons låtar är alltid lite för smarta men ofta på ett dumt sätt. Lite för välproducerade men oftast på ett svängigt sätt. Det tilltalar alla men på samma gång ingen. Men det är i de allra flesta fall välgjort och lyssningsvärt vilket man inte kan säga om så speciellt många.

Warren Zevon – The Factory

En annan grupp som jag personligen brukar återkomma till varje höst är The Revelators. Nu finns det minst hundra band som heter/har hetat Revealators så det är lätt att blanda ihop. Mina Revelators är från Missouri, USA och spelar rockmusik och ska enligt legenden planerat sina turnéer runt skördesäsongerna.  Skramlig festmusik är bara förnamnet. 

Perfekt för att få ur sig lite höstaggressioner.

The Revelators – Under the Gun

Höstmusik del 1

...eller "den minst fräcka musiken just nu". 

Hösten är den perfekta tiden för motsättningar inom musik. Jag vill ha både den skrikigaste, smutsrocken och de sköraste singer/songwritermelodierna. Min misstanke är att det beror på att sommarens småfull-hela-tidenstämmning övergår till en mer helgfyllatillvaro. Smutsig rock är för festen, att hytta med näven och skrika med i. Singer/songwriterlåtarna är för bakisångestsöndagarna i sängen och under promenaderna när man ännu en gång lovat sig att börja leva lite nyttigare. Att sluta ta sönder sig själv.

Mycket av den bra Svenska Sing/Song är musik som man växer in i. Jag var 28 innan jag kunde förstå mig på Eldkvarn, och ett par år över 30 innan jag fattade Totta Näslunds storhet (och där har jag ännu en skräckblandad förtjusning över en del rim). En artist som jag misstänker kommer att spelas mycket här i höst är Magnus Johnsson. Norrköpingssonen som mest är känd för sin ”vakna nu Anneli” men som också är ansvarig för ett par av dom finaste svenska Sing/Song-insatserna jag upptäckt på flera år. Då har jag ändå haft en svaghet för ”vakna nu anneli” under många år. Det blev till exempel en stor munterhet i vänskapskretsen när jag hade med den på min ”50 bästa låtarna någonsin”-lista. Men även om den listan ändrats en stor del och jag kanske skulle vilja byta ut hälften av låtarna idag så skulle den vara kvar.

Lyssna på ”Den där stan jag växte upp i” från skivan ”Simplistico” (verkligen dålig skivtitel…). En historia som jag misstänker slår an en sträng hos alla oss som växt upp i en småstad och känt sig tvungen att fly. Enklaste formen av gitarr och röstproduktion. Kanske är det därför jag har lättare för den än mycket annat han gjort. Magnus har lite väl stor förkärlek för vad som bäst skulle kunna beskrivas som cirkusmusik i en hel del av sina arrangemang.
Det vinner ingen på.

Magnus Johansson – Den Där Stan Jag Växte Upp I

Nisse i radion

Alla som är intresserade av rock och/eller roll är det obligatoriskt att lägga ett par timmar på att lyssna på Nisse Hellberg prata om just det på P4 retro.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3260&artikel=5160026

Och för att ni ska fatta vad det hela handlar om så får ni en liten påminnelse.

Festligaste festen på youtube!

Troligtvis är jag sist på bollen som vanligt men herrejistanes vad bra Räjäyttäjät är! Kolla in den här videon och gör sen allt du kan för att få bokat dom till din lokala pizzeria.

Gamla favoriter får nytt liv

Så sent som idag, precis just nu, fattade jag för första gången att en av mina personliga topp 50låtar (ibland i alla fall) The American Breeds "The Brain" är ett soundtrack till en film vid namn "the Brain". Jag som alltid trott att det var en serietidningshjälte/skurk som inte fanns. Det låter fånigt nu, när det är så uppenbart men va fan, jag upptäckte den innan internet var var internet.

Lyssna och se.

American_Breed_-_The_Brain_(Das_Superhirn_1969) by Tushratta

Norskt rockmys. Om "Turbonegro - Droger, deathpunk och denim"

På adlibris bokrea i år fanns den här 530-sidiga turbonegrobiografin. Inbunden med ett fint blått och jeansräfflat omslag, för bara 45:- var den ett trevligt tillskott i biblioteket.

Själv har jag en väldigt ytligt bekantskap med bandet, trots att jag gillar rockmusik och ligger i helt rätt åldersintervall. För mig spelade dom bara i actionrockens b-division tillsammans med bland andra gluesifer och backyard babies. Därtill hade aldrig några låtar som satte sig när jag lyssnade igenom deras skivor hemma hos musikintresserade vänner.

Boken är en ganska så kompakt genomgång av bandets historia ända från medlemmarnas första band till 2007 när boken kom ut. För två (tre? jag minns inte så noga) av medlemmarna får man följa med ända från deras födelse. Och till skillnad från vanliga biografier där man är helt ointresserad av personen i frågas uppväxt så är det här bandets första tid som är intressant. Eller snarare underhållande att läsa om.

Det är främst fyra saker som jag stör mig på i boken:

1. Författarens tilltal. Han skriver så fräckt och tufft som han bara kan. Men det blir som att läsa ett 500 sidor långt pressmeddelande skrivet av norges fräckaste AD.

2. Tragglandet med att ta med hur det gick och vad som hände på (vad som känns som) en miljon konserter blir lite väl analt (och oöverskådligt).

3. Det hoppas i kronologin vilket gör att det upprepas en hel del. En del viktiga händelser berättas först som en framåtblick (detta kom senare att märkas på turnen 2005 då...), för att sen upprepas när det väl händer rent kronologiskt (under denna turnen blev det tydligt att...) och sen tas upp en tredje gång i en tillbakablick (detta hade han haft på känn sen turnen 2005 då...).

4. Och detta är den absolut största invändningen. Kanske hör det samman med att författaren skriver "fräckt" men det återkommer hela tiden till hur udda, galna och före sin tid som Turbonegro var/är. Läser man sen vad det är dom gör så låter mycket av det galna som författaren menar är typsikt turbonegro för mig som vilket annat gäng med fulla 19-åringar som helst. Det finns unga, arga män som röker hash, ritar ironiska hakkors och bär klänningar i vilken mellanstor stad som helst i västvärlden.

Och om man som jag, läser boken med tillgång till bandets alla skivor på spotify, så kan man jämföra författarens helt tokiga utsagor om textmässig fräckhet, musikalisk råhet och provocerande musikaliska idéer med den faktiska musiken och ganska lätt höra att det i verkligheten låter som all annan actionrock lät på den tiden.

Sammanfattningsvis. Trevlig, oförarglig och lättläst kvällslektyr som är lagom tråkig för att kunna somna ifrån och sen lätt komma in i igen. Lätt värd 45:-

Fredagsfest

Arbetsveckan är slut (om du jobbar en vanlig femdagarsvecka vill säga). Det firar vi med Meanies. Det är oerhört glädjande att det fortfarande finns så pass bra låtar som man aldrig hört/hört talas om. Nu - Fest!

Passion of the pops

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga om Bill Cosby and His White Puddin Pops eftersom jag inte hittat någon information alls när jag letade. Det är i alla fall skitbra och det svänger som få andra moderna band gör. I mina öron låter det som fratrock i rakt nedstigande led från "louie, louie" och "Wooly Bully". Något som förvånansvärt få sysslar med nu för tiden. Lite underligt för jag kan inte tänka mig något som skulle vara festligare att lyssna på till en öl eller två.

Som vanligt är jag sist på bollen här. Deras enda(?) skiva verkar ha kommit ut 2005(?) men jag hittar som sagt inte någon konkret info om någonting någonstans. Är det någon i läsekretsen som vet något om bandet och/eller om det går att få tag på deras skiva i Sverige så tar jag tacksamt emot infon. Skivan finns i vilket fall som helst att lyssna på i sin helhet på både bandcamp och soundcloud. Topp-topp!

http://soundcloud.com/krazypunx/sets/bill-cosby-and-his-white

http://fonofokp.bandcamp.com/

om att vara 20 och veta bäst

Aleks – Robot (feat. Mohammed Ali)

Vi har alla varit där. Haft svaret på alla frågor. Tyckt att alla som inte håller med är så jävla dumma i huvet. Som tur är var jag inte i possition att skriva låttexter som spelades på nationell radio i den åldern. Det är däremot Aleks (eller hiphopgruppen Muhammed Ali, det är någon form av featuringvariant).

Låten, som går på radion i detta nu, heter "Robot" och handlar om hur dumma människor är som inte fattar att man ska ta det lugnt och inte bara springa runt och konsumera. Att "Du är en dum individ om du tror du är fri/ Tror du är smart eller kanske klok/ Men ta ett steg bak, vem styr ditt liv?". Jag tänker inte gå in på att definiera frihet, inte så mycket för att det är så speciellt svårt som alla tramsiga filosofer försöker få det att verka, utan för att det inte har med min poäng att göra. Poängen är frågan om vem dom riktar sig till?

Dom manar till att man ska veta vem som styr en, och att sen slå sig fri från sina bojor av konformism. Inte vara "Helg alkisar som går och bär på sin börda, jobbar flitigt hela veckan värsta grisen på lördag". Så människor med slitiga jobb som tar sig en lördagsfylla för att döva jobbångesten kan således inte vara deras målgrupp. Dom flesta arbetslösa, utförsäkrade, tvångsdeltidare, ring-in-vikarierna med flera känner nog inte arbetslösheten som en befrielse så dom kan det inte heller vara.

Kvar är två grupper. Dels dom som har så pass mycket pengar att dom inte behöver jobba vilket ju inte är speciellt många. Och dels dom ännu färre som har ett fritt och kreativt jobb. Att textskrivarna tillhör den senare kategorin gör ju det hela lite suspekt. Detta är således en låt om att alla som inte "väljer" att leva på att skriva hiphop är "en dum individ" eftersom om man jobbar på ett 7 till 5 jobb är man ju mindre fri och det är ju dumt att välja vara.

Nu kanske dom avfärdar sånna griniga gubbar som mig med att "du blir så provocerad (Av allt och alla)/ Som tänker annorlunda här på vår planet". Saken är bara att ingen blir provocerad av att Aleks/MA tycker precis som alla andra 20 åringar någonsin tyckt. Vem är det egentligen som är en robot? Vi som jobbar och som försöker skapa en intressant fritid eller dom som har möjlighet att säga något till hela P3 publiken och då väljer att säga dom klychigaste klychorna? Kanske skulle jag ta mig tiden att lyssna igenom resten av skivan men jag skriver bara ett dumt inlägg på en tramsblogg så då väljer jag att bygga en hel spaningen på en enda låt.

Spotifylistan Januari 2012

Glad kyndelsmässodag på er. Januari är slut och det är dags att sammanfatta månadens spotifylyssnande.

Fahlmans Fik - Januari 2012

Listan inleds med soul från den andra sidan järnrdån med Michal Prokop och bandet Framus Five. Tjekoslovakisk skiva från 1968. Jag är svag för välproducerad storbandsmusik, så länge den går åt det popigare hållet, Två sådanna låtar finns med Exodus med Hank & Carol Diamon, inspelad på Motown, och Made In Paris med Trini Lopez.

Jag fick en ny favoritlåt med The Byrds den här månaden också - Lady Friend. Otroligt bra, och hela Younger Than Yesterday är fantastisk.

Lyssnade igenom en samling med musik från skivbolaget Chiswick och två låtar från den hamnade på listan. The Damneds Smash It Up och en av månadens bästa Romford Girls med Riff Raff. Finns ett par låtar till på listan från samma tid, The Speedies No Substitute, Fanzine Hero med Boomtown Rats och listan andra höjdpunk Jimmi B. Goode med The Eat.

Vuxenrocken är representerad av Boz Scaggs med två låtar från den fantastiska skivan Moments och Randy Newman med Political Science. Harry Nilsson kvalar väl nästan in där också med sin Turn Your Radio On.

Indiepopen representeras av ett par låtar från en samling Wetherbeat Scene 1988 - 1991. Jag har ingen aning om vad det är. Men Baby Doll Lounge och The Liddles var höjdpunkterna på den samlingen. Velocity Girl är ju en bra låt oavsett vem som gör den.

Mycket nöje

Great wall of china

Denna blogg startades ganska mycket för att kunna tipsa om musik ni troligtvis inte hört förut och jag skulle tro att dom absolut flesta inte hört Great wall of china. Den största anledningen att jag själv har hört dom är att ett par goda vänner var med i bandet. GWOC släppte bara tre eller fyra demos (och många låtarna var nyinspelade för varje demo med lite ändrad text och/eller musik) och genomförde ett tiotal spelningar för att sedan läggas ner. Jag såg själv bara en spelning som jag inte minns så jättemycket av. Men det var inte deras fel ska erkännas.

Musikaliskt är dom djupt rotade i det tidiga 2000-talet. Det är inte lite Broder Daniel över vissa låtar. Men man kan definitivt ha sämre förebilder och så länge det är bra är det ju inga problem.

Båda dom här låtarna kan man höra på deras döda myspacesida så jag slänger med en replokalsdemo som förtjänar ett bättre öde.

Bra låtar från 2011

Girl Haggard - Modern Love




Från Albumet Country & Eastern som finns att köpa här. Det finns lite att läsa om bandet på bloggen The Big Rock Candy Mountain. Jag nöjer mig med att skriva att Modern Love är en riktigt bra låt.


Those Darlins - Screws Get Loose






Screws Get Loose från Albumet med samma namn släpptes i USA 2011 och, hörde jag på P3 igår, ska släppas i Europa nu i vår. Samtidigt som skivan släpps här kommer bandet också att göra en turne och spelar på Debaser Malmö i April!

Deras självbetitlade debutskiva, som är minst lika bra, finns dessutom att lyssna på på spotify. Lyssna t.ex på The Whole Damn Thing.


Blitzen Trapper - Love The Way Walk Away

Hospitalet

Stora delar av min vakna tid är jag helt övertygad om att Hospitalet är Sveriges bästa band. Få band har släppt så mycket bra över en lång tidsperiod. Om jag inte räknat fel är dom uppe i nio demos nu från det första 2004 till det senaste hösten 2011, men jag kan ha missat något. I vilket fall som helst verkar deras hemsida vara nere för tillfället så det är är just nu hyfsat svårt att få tag på deras låtar. Men ni behöver en utmaning.

Här är en video från deras senaste demo för att locka till letning. Dire straitsgitarrsoundet har aldrig låtit bättre!

H.E.L.P. Is On The Way

Såhär i nyårslöftestider tycker jag att det är på sin plats med ett inlägg som förenar huvudämnet popmusik, med ett ämne som vi kanske inte kommer återkomma till så ofta - hälsokost.

Brian Wilsons intresse för örter och växter var inte begränsat till bara peruansk marchpulver och jazztobak. Hans något paradoxala intresse för hälsosamt leverne var i början av 70-talet så stort att han startade och drev en egen hälsokostbutik - The Radiant Radish. Butiken blev inte så långlivad - surprise, surprise.

Brian Wilson i sin butik

Men Brian gjorde ett försök att marknadsföra sin butik, och predika om sin livsstil med hjälp av Beach Boys genomslags kraft i låten H.E.L.P. Is On The Way som Brian Wilson skrev och Beach Boys spelade in 1970.




Akronymen H.E.L.P var (om Internet inte ljuger) en Los Angeles-restaurang som serverade biodynamisk mat och som upperbarligen Brian Wilson uppskattade mycket - "H.E.L.P. has got the best food in Town".



Låten kunde ha hamnat på Beach Boys skiva Surf's Up, men så blev det inte. kanske var det kombinationen skamlös reklam för H.E.L.P. och den egna affärsrörelse, i kombination med en text med rader som "Doughy lumps, stomach pumps, enemas too - That's what you get when you eat that way". Kanske blev det för mycket för både skivbolaget och de andra i bandet.

Låten släpptes till sist officiellt 93 på samlingsskivan Good Vibrations.

En rolig historia...

Världens hårdaste låt del 1

Lasse Stefanz – Båten Till Köpenhamn (If I Can Find A Clean Shirt)

När jag i tonåren för första gången verkligen lyssnade igenom texten till Johnny Cashs ”Follsom Prison Blues” och hörde textraden ”I shot a man in Reno, just to watch him die” så tänkte jag: Jaha. Nu är det avgjort. Nu kan alla andra sluta försöka skriva texter om hur hårda dom är. Även om JC inte sjunger om sig själv utan berättar en berättelse så kunde jag inte tänka mig något som är hårdare och mer kallhjärtat än att skjuta en man, bara för att se honom dö.

Men, hårdaste låttexttävlingen visade sig inte riktigt vara helt avgjord. Det hela handlade kanske om att jag blev äldre och började inse att dekadens och hopplöshet kan vara mycket hårdare än kallhamrade mord.

Så, i mitt letande efter låtar som handlade om Köpenhamn (i vilket jag också hittade Blommans låt ”Köpenhamn” som är en riktigt klämmig bit) så snubblade jag över Lasse Stefanz ”båten till Köpenhamn”. Jag, som i alla fall försöker att vara så öppensinnad som möjligt vad gäller musik, lyssnade igenom och slogs av häpnad.

Först musiken. Det är spanskinfluerat dansband med tijuanatrumpeter, nylonsträngade gitarrer och hela köret. Det är enorma mängder eko på allt. Mest på trummorna, som troligtvis inte har slutat eka än idag. Hela produktionen andas depression, frustration och ångest som bara denna typ av dansband kan göra. Oftast är det dock 80tals dansbandsmusiken som är expert på kännslan men denna låt är inspelad 98. Det är helt makalöst. Och ovanpå detta så kommer texten.

"En het kopp kaffe får mig att må bra

Jag gick hem just när solen gick upp, och du försvann med en tjej

Jag börjar att minnas och det känns att vi festa igår

Jag ligger lågt, och det blir nog så, att jag blir hemma ikväll"

Han har varit ute och supit. Supit hårt. Minnesluckorna lägger största delen av gårdagen i en dimma men kaffet gör att han kan så svagt börja fokusera tankarna för att komma ihåg. Han känner i kroppen att han har festat, huvudet dunkar av spriten och benen värker efter dans. Kompisen stack med en tjej. Lämnade honom i Köpenhamn. Vad han gjorde under kvällen berättas inte. Kanske hittade han själv någon kvinna. Kanske stack han hem till Sverige igen. Hur som helst känner han att det är bäst att han stannar hemma ikväll. Mannen som sjunger är ändå 43 år och två hårda festkvällar efter varandra tär på kroppen även för en gammal dansbandsräv. Men nu kommer vi till refrängen.

"Men jag vet hur det blir vi tar båten till Köpenhamn

Hamnar på krogen spanar in någon snygg madam

Sista båten tillbaka eller så blir vi väl kvar där

Det blir väl så att vi tar båten till Köpenhamn"

Han vet hur det blir. Han har varit med förr. Han vill inte, men han vet hur det blir. Dom kommer att ta båten till Köpenhamn för att supa sig drängfulla en natt till. Hamna på krogen och spana på madammer. Danska madammer. Dricka gammeldansk, tuborg och akvavit. Kanske ta sista båten tillbaka eller bli kvar. Det kan bli hur som helst. Det enda han vet är att, trots att han sitter med bakfyllan verkande i kroppen och mest av allt känner för att sitta hemma och titta på TV så blir det så att dom tar båten till Köpenhamn.

"Jag vet hur du känner, det blev lite sent men vadå

Själv drog jag hemåt, i gryningen, och du vet säkert med vem

Jag är trött, och du, jag känner mig inte i form

Så visst har du rätt, vi tar det lugnt ikväll, och tar igen det en annan helg"

Här kommer röst nummer två, den förste mannens suparkompis, mannen som gick hem med en dansk madam. Han är lite piggare, tycker att det inte gjorde så mycket att det blev sent. Dom var ju i Köpenhamn och söp, då blir det så. Det är inget man kan kontrollera. Han är trött, sliten, ur form. Vill också helst sitta hemma och glo på TV. Håller med om att det nog är bäst att hålla sig hemma.

"Men jag vet hur det blir vi tar båten till Köpenhamn

Hamnar på krogen spanar in någon snygg madam

Sista båten tillbaka eller så blir vi väl kvar där

Det blir väl så att vi tar båten till Köpenhamn"

Men även han är mer än väl medveten om att vad dom än säger kommer det att åkas till Köpenhamn och supas. Det kommer att spanas på madammer och drickas sprit. Kanske träffa och prata med och, om det blir en verkligt lyckad kväll, följas med madammer hem. Men med all säkerhet kommer det att drickas sprit. Ingen av dom vill supa. Dom vill vara hemma. Men dom vet hur det är, det blir båten till Köpenhamn.

Det här är hårt. Hopplösheten, ångesten och känslan av att inte kunna styra över sina handlingar. Att inte kunna styra över sitt eget liv. Johnny Cash har aldrig skjutit en man i Reno, vare sig med någon form av anledning eller bara för att se honom dö. Väldigt få andra har skjutit män i Reno, eller någon annanstans för den delen, bara för att se dom dö. Däremot har många, undertecknad inkluderad, supit för sakens skull. För att det ska göras mer än för att det är roligt. Men man växer ifrån sånt beteende. Den här låten handlar om en gammal dansbandsmusiker som är på väg in i alkoholismen. Precis i skärningspunkten mellan där man går ut för att festa och man går ut för att bli full. Det här är den hårdaste låttexten någonsin.