Hösten är den perfekta tiden för motsättningar inom musik. Jag vill ha både den skrikigaste, smutsrocken och de sköraste singer/songwritermelodierna. Min misstanke är att det beror på att sommarens småfull-hela-tidenstämmning övergår till en mer helgfyllatillvaro. Smutsig rock är för festen, att hytta med näven och skrika med i. Singer/songwriterlåtarna är för bakisångestsöndagarna i sängen och under promenaderna när man ännu en gång lovat sig att börja leva lite nyttigare. Att sluta ta sönder sig själv.
Mycket av den bra Svenska Sing/Song är musik som man växer in i. Jag var 28 innan jag kunde förstå mig på Eldkvarn, och ett par år över 30 innan jag fattade Totta Näslunds storhet (och där har jag ännu en skräckblandad förtjusning över en del rim). En artist som jag misstänker kommer att spelas mycket här i höst är Magnus Johnsson. Norrköpingssonen som mest är känd för sin ”vakna nu Anneli” men som också är ansvarig för ett par av dom finaste svenska Sing/Song-insatserna jag upptäckt på flera år. Då har jag ändå haft en svaghet för ”vakna nu anneli” under många år. Det blev till exempel en stor munterhet i vänskapskretsen när jag hade med den på min ”50 bästa låtarna någonsin”-lista. Men även om den listan ändrats en stor del och jag kanske skulle vilja byta ut hälften av låtarna idag så skulle den vara kvar.
Lyssna på ”Den där stan jag växte upp i” från skivan ”Simplistico” (verkligen dålig skivtitel…). En historia som jag misstänker slår an en sträng hos alla oss som växt upp i en småstad och känt sig tvungen att fly. Enklaste formen av gitarr och röstproduktion. Kanske är det därför jag har lättare för den än mycket annat han gjort. Magnus har lite väl stor förkärlek för vad som bäst skulle kunna beskrivas som cirkusmusik i en hel del av sina arrangemang.
Det vinner ingen på.
Magnus Johansson – Den Där Stan Jag Växte Upp I
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar