Höstmusik del 2

I första delen gav jag ett tips på en bortglömd svensk singer/songwriterinsats och denna gången är min plan att ge ett tips på något som passar att dricka sig full till. 

Warren Zevons ”the factory” är perfekt för ändamålet. Lite arbetarromantik, svängigt rockkomp och en fotbollskörsrefräng som sitter som ett slag i magen. ”yes, sir/ no, sir/ yes, sir/ WHAT?!?”.

Jag har dålig koll på vad ungdomarna lyssnar på nuförtiden men jag tror att det inte spelas så mycket Warren på ungdomsfesterna nuförtiden (om någonsin). Han verkar alltid gillat att göra det svårt för sig. Inte som Cpt. Beefheart men ändå. Zevons låtar är alltid lite för smarta men ofta på ett dumt sätt. Lite för välproducerade men oftast på ett svängigt sätt. Det tilltalar alla men på samma gång ingen. Men det är i de allra flesta fall välgjort och lyssningsvärt vilket man inte kan säga om så speciellt många.

Warren Zevon – The Factory

En annan grupp som jag personligen brukar återkomma till varje höst är The Revelators. Nu finns det minst hundra band som heter/har hetat Revealators så det är lätt att blanda ihop. Mina Revelators är från Missouri, USA och spelar rockmusik och ska enligt legenden planerat sina turnéer runt skördesäsongerna.  Skramlig festmusik är bara förnamnet. 

Perfekt för att få ur sig lite höstaggressioner.

The Revelators – Under the Gun

Höstmusik del 1

...eller "den minst fräcka musiken just nu". 

Hösten är den perfekta tiden för motsättningar inom musik. Jag vill ha både den skrikigaste, smutsrocken och de sköraste singer/songwritermelodierna. Min misstanke är att det beror på att sommarens småfull-hela-tidenstämmning övergår till en mer helgfyllatillvaro. Smutsig rock är för festen, att hytta med näven och skrika med i. Singer/songwriterlåtarna är för bakisångestsöndagarna i sängen och under promenaderna när man ännu en gång lovat sig att börja leva lite nyttigare. Att sluta ta sönder sig själv.

Mycket av den bra Svenska Sing/Song är musik som man växer in i. Jag var 28 innan jag kunde förstå mig på Eldkvarn, och ett par år över 30 innan jag fattade Totta Näslunds storhet (och där har jag ännu en skräckblandad förtjusning över en del rim). En artist som jag misstänker kommer att spelas mycket här i höst är Magnus Johnsson. Norrköpingssonen som mest är känd för sin ”vakna nu Anneli” men som också är ansvarig för ett par av dom finaste svenska Sing/Song-insatserna jag upptäckt på flera år. Då har jag ändå haft en svaghet för ”vakna nu anneli” under många år. Det blev till exempel en stor munterhet i vänskapskretsen när jag hade med den på min ”50 bästa låtarna någonsin”-lista. Men även om den listan ändrats en stor del och jag kanske skulle vilja byta ut hälften av låtarna idag så skulle den vara kvar.

Lyssna på ”Den där stan jag växte upp i” från skivan ”Simplistico” (verkligen dålig skivtitel…). En historia som jag misstänker slår an en sträng hos alla oss som växt upp i en småstad och känt sig tvungen att fly. Enklaste formen av gitarr och röstproduktion. Kanske är det därför jag har lättare för den än mycket annat han gjort. Magnus har lite väl stor förkärlek för vad som bäst skulle kunna beskrivas som cirkusmusik i en hel del av sina arrangemang.
Det vinner ingen på.

Magnus Johansson – Den Där Stan Jag Växte Upp I

Nisse i radion

Alla som är intresserade av rock och/eller roll är det obligatoriskt att lägga ett par timmar på att lyssna på Nisse Hellberg prata om just det på P4 retro.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3260&artikel=5160026

Och för att ni ska fatta vad det hela handlar om så får ni en liten påminnelse.

Festligaste festen på youtube!

Troligtvis är jag sist på bollen som vanligt men herrejistanes vad bra Räjäyttäjät är! Kolla in den här videon och gör sen allt du kan för att få bokat dom till din lokala pizzeria.

Gamla favoriter får nytt liv

Så sent som idag, precis just nu, fattade jag för första gången att en av mina personliga topp 50låtar (ibland i alla fall) The American Breeds "The Brain" är ett soundtrack till en film vid namn "the Brain". Jag som alltid trott att det var en serietidningshjälte/skurk som inte fanns. Det låter fånigt nu, när det är så uppenbart men va fan, jag upptäckte den innan internet var var internet.

Lyssna och se.

American_Breed_-_The_Brain_(Das_Superhirn_1969) by Tushratta

Norskt rockmys. Om "Turbonegro - Droger, deathpunk och denim"

På adlibris bokrea i år fanns den här 530-sidiga turbonegrobiografin. Inbunden med ett fint blått och jeansräfflat omslag, för bara 45:- var den ett trevligt tillskott i biblioteket.

Själv har jag en väldigt ytligt bekantskap med bandet, trots att jag gillar rockmusik och ligger i helt rätt åldersintervall. För mig spelade dom bara i actionrockens b-division tillsammans med bland andra gluesifer och backyard babies. Därtill hade aldrig några låtar som satte sig när jag lyssnade igenom deras skivor hemma hos musikintresserade vänner.

Boken är en ganska så kompakt genomgång av bandets historia ända från medlemmarnas första band till 2007 när boken kom ut. För två (tre? jag minns inte så noga) av medlemmarna får man följa med ända från deras födelse. Och till skillnad från vanliga biografier där man är helt ointresserad av personen i frågas uppväxt så är det här bandets första tid som är intressant. Eller snarare underhållande att läsa om.

Det är främst fyra saker som jag stör mig på i boken:

1. Författarens tilltal. Han skriver så fräckt och tufft som han bara kan. Men det blir som att läsa ett 500 sidor långt pressmeddelande skrivet av norges fräckaste AD.

2. Tragglandet med att ta med hur det gick och vad som hände på (vad som känns som) en miljon konserter blir lite väl analt (och oöverskådligt).

3. Det hoppas i kronologin vilket gör att det upprepas en hel del. En del viktiga händelser berättas först som en framåtblick (detta kom senare att märkas på turnen 2005 då...), för att sen upprepas när det väl händer rent kronologiskt (under denna turnen blev det tydligt att...) och sen tas upp en tredje gång i en tillbakablick (detta hade han haft på känn sen turnen 2005 då...).

4. Och detta är den absolut största invändningen. Kanske hör det samman med att författaren skriver "fräckt" men det återkommer hela tiden till hur udda, galna och före sin tid som Turbonegro var/är. Läser man sen vad det är dom gör så låter mycket av det galna som författaren menar är typsikt turbonegro för mig som vilket annat gäng med fulla 19-åringar som helst. Det finns unga, arga män som röker hash, ritar ironiska hakkors och bär klänningar i vilken mellanstor stad som helst i västvärlden.

Och om man som jag, läser boken med tillgång till bandets alla skivor på spotify, så kan man jämföra författarens helt tokiga utsagor om textmässig fräckhet, musikalisk råhet och provocerande musikaliska idéer med den faktiska musiken och ganska lätt höra att det i verkligheten låter som all annan actionrock lät på den tiden.

Sammanfattningsvis. Trevlig, oförarglig och lättläst kvällslektyr som är lagom tråkig för att kunna somna ifrån och sen lätt komma in i igen. Lätt värd 45:-

Fredagsfest

Arbetsveckan är slut (om du jobbar en vanlig femdagarsvecka vill säga). Det firar vi med Meanies. Det är oerhört glädjande att det fortfarande finns så pass bra låtar som man aldrig hört/hört talas om. Nu - Fest!